Tankar om att gifta sig

Alltså, ni vet när man bara absolut inte vill något och sedan så händer nånting som gör att man bara helt plötsligt vänder och totalbyter åsikt? Så blev det för mig när det kommer till tankar om att gifta sig.

Medan alla andra tidigt drömde om bröllopsdagen, har jag sedan jag var liten inte alls varit speciellt sugen på att gifta mig och har tidigare tyckt att giftermål och allt som har med det att göra är så onödigt och dumt. Redan från tidig ålder tänkte jag att de som gifter sig var knäppa, eftersom det bara skulle sluta med skilsmässa eller något annat negativt. Jag vet inte riktigt varifrån det kom då jag ändå alltid trott på livslång kärlek och kärleken i sig. Mina föräldrar var ju aldrig gifta, kanske var det just därför det inte kändes speciellt viktigt. Vad vet jag. Jag har alltid gett av hela mitt hjärta till den jag älskar. Men efter flera destruktiva och spruckna förhållanden tappade jag helt tron på kärlek, och än en gång på att gifta sig. “ALDRIG ATT JAG GIFTER MIG” eller “SÅ JÄ*LA DUMT”, osv. Jag kom till en punkt då jag kände mig vilsen. “Nä, jag har haft fel hela livet” – Kärlek finns inte. Det är något hittepå. Hela min livssyn att leva för kärlek bara försvann, i tron att kärlek alltid slutade i skilsmässa eller svek av diverse former och därför var det lika bra att vara utan den, än mindre gifta sig. What for lixom.

Men så en höstdag träffade jag någon som fick mig känna att den här människan vill jag alltid ska finnas i mitt liv. Ärlig, jordnära och snäll. Hans enkelhet förbluffade mig; som är den mest komplexa människan i världshistorien. “Finns det ens såna?” tänkte jag. Det utvecklades till en lång vänskap. Han på något sätt förstod mig och gav mig ett lugn. Och på en sån här helt vanlig dag när jag hade tagit mig loss från allt det giftiga som förpestat livet och på något sätt hittat tillbaks till mig själv, så bara infinner sig allt som ett stort bombnedslag. Den här mannen, min finaste vän, jamen det är ju honom jag ska vara med! Tills vi dör. Han är “min person” och jag vill inte vara utan honom en dag till. Vad är det som händer? Jag som tappat total tro på att såna känslor inte existerar. Det kändes alldeles för starkt för att vara hittepå. Och det var nästan i samma veva jag insåg att: Jag måste inte, men Jag bara V I L L så gärna gifta mig om det är med HONOM. Vad tusan, han hade ju stått här framför mig i flera år! Och nej, det var och är inte sån där destruktiv kärlek när man är “besatt” av någon, eller att man inte kan leva utan personen även om den behandlar en som skit. Utan att bara känna sig såhär TRYGG med en annan människa och kärleken till den, även om vi  innan vi blev ett par knappt pratat på flera månader ibland. Jag har aldrig tidigare mött en person som är så förstående, orädd, snäll, omtänksam och som får mig att skratta och må så bra. Han har alltid varit den han är, och velat mitt allra bästa hela tiden. Det var och är inte hittepå.

Nu ska vi ju inte gifta oss än, haha. Vi får väl se när eller om vi gör det. Just nu njuter vi bara av tiden tillsammans och då är jag trygg i att saker sker när dom sker, och att jag äntligen kommit till en punkt att jag känner att jag vill gifta mig med någon. Och till dem som inte känner att giftermål är något för dem: Jamen det är också okej – tro mig jag förstår er. Men jag vet i alla fall, att nu är jag med mannen jag ska gifta mig med. Det i sig säger så mycket mer än bara giftermålet för mig, att det bara är rätt och där jag ska vara. Sen har bröllop för mig blivit en symbol att inte ge upp i första taget och att försöka även i svåra tider, även om det inte är en garanti. Säger som min syster sa en gång om hennes man: “Jag skulle kunna gifta mig i en svart sopsäck, bara det är med honom”. Jag förstår den känslan nu. Han lyfter mig när jag går ner mig, han skrattar med mig genom det som är roligt och det som är svårt, och han tillför mig så mycket. Jag ser verkligen upp till honom, och han är min största idol på många sätt. Jag skulle vilja vara som han. Han får mig att vilja vara detsamma för honom, och ännu mer. Det finns tuffa tider och det finns underbara tider och då står man där med varandra och hjälps åt. När jag känner sådan tillit och samtidigt bara rå och skär kärlek, längtar jag verkligen tills den dagen jag får stå framför våra nära och kära och säga JA till allt vad livet innebär med honom ♥

 

Det var lite mina tankar kring att gifta mig. Vad tycker ni om giftermål? Är det bra eller dåligt? Varför? 🙂 Skulle vara roligt att se vad ni som läser också tycker och tänker eller har tyckt tidigare.

Du kanske också gillar:

1 kommentar

  1. Haha, mindes inte ens att jag sa så. Men nu kom det tillbaka till mig ? Ja, men det är ju så, då man hittat rätt handlar bröllop mer om att välja att vara med just DEN personen resten av livet, mer än själva bröllopsdagen. Klänning osv. Även om bröllopsdagen är himla rolig och magisk ? Så fint du skriver om er kärlek. Jag har av andra fått höra att jag och Erik är som två pusselbitar, och precis så känner jag med er två. Ni två är ett. ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.