Tack / Tankar om missfall

Jag vill börja med att ge ett stort TACK till alla som hört av sig och hört hur jag mår, stöttat mig osv efter missfallen. Ni är många som varit till stor hjälp för mig bara av att finnas, antingen vid min sida eller via facebook/sms/telefon. Och ni är också många som peppar och hejjar på framtiden. Speciellt glad har jag blivit över er som hört av er och befinner er i en liknande situation som mig. Även om jag lider så mycket med er och först och främst blir så ledsen att vi måste gå igenom det, så blir jag samtidigt så lycklig av att min text hjälpt er på något sätt. Hejja oss! <3 Det motiverar mig att skriva mer om det, för är så himla viktigt ämne att prata om! Nästan alla kvinnor får gå igenom missfall någon gång i livet, och det är så viktigt att det inte blir något som är tabu eller fel. Det händer, och det händer tyvärr jätteofta. Oftast händer det också i skymundan vilket jag tycker blir så fel, när man KAN få ett sådant fantastiskt stöd utifrån. Varför ska par sitta och gå igenom missfall själv när det är typ lika vanligt som att föda barn?! Herregud, det är ju en gamble att bli gravid har jag insett nu. Vad som helst kan hända!

Något annat jag insett är också hur lite man kan påverka själv. Blir det missfall så var det tänkt att bli ett missfall. Man kan inte äta nån super juice för att barnet ska stanna, hur mycket man än skulle vilja det. Jag menar, i en del länder där abort är olagligt bokstavligen försöker en del få missfall genom att dricka gift, knarka, slå på magen och en massa annat – och ändå blir det inte missfall (sen hur arg man blir att det funkar för dem att få barn fastän de inte vill, men inte en själv, det är ju en annan diskussion ;P ). Så jag tror knappast det gjorde något att jag var lite stressad den där dagen eller att jag råkade käka någon knäpp fisk eller ost enligt Livsmedelsverket. Nej nej, och åter nej. Det händer inte för att jag har gjort något fel, det händer för att celldelning är en komplex grej och allt ska klaffa. Man blir ju typ paff att det ens går att få barn, så komplext som det är! Sen att ordet i sig bara låter så jäkla fel, som att det är en “miss” på nåt vis. Slår vad om att ordet “missfall” myntades av någon som aldrig haft eller kommer få missfall.. suck. Som kvinna tror jag nästan man blir mamma till ett önskat barn, sekunden man får plusset på stickan, så var det i alla fall för mig. Hur förvirrad, rädd och knasigt det än kan vara så är det ändå ens lilla barn som ligger där inne och gror. Hur tidigt / sent det än är i graviditeten. Modersinstinkten är fasen inte att leka med!

Nästan alla kvinnor jag pratat med som har (eller inte har) barn har haft minst ett missfall. Det har jag fått veta NU, efter att jag själv drabbats. Innan dess hade jag ingen aning om hur vanligt det är. Och jag anklagar inte på dem tjejerna eller kvinnorna på något sätt. Jag tycker absolut inte att de gör fel i att inte prata om det, alla tacklar vi det olika och så måste det få vara. Man kanske inte känner sig sådär jättepeppad en fredag eftermiddag på after worken att säga: “Förresten, jag fick missfall igår, jag är skitledsen, hur var din vecka?”. Självklart fattar jag ju det. Men det är bara så synd att många inte vågar berätta och lider i ensamhet, att det ska bli en sådan grej som vi inte vågar säga eller prata om i samhället av olika konstiga anledningar. Som att det är något smittsamt. Jag har fått OTROLIGT mycket stöttning från alla håll och kanter när jag valt att vara öppen om dels att jag blev oplanerat gravid men också att det blev ett missfall. Just nu känns det bara som att de två sakerna kan hända med lika stor chans (jag vet att det kanske inte är helt statistiskt rätt men sån är känslan). Sekunden man bestämmer sig för att skaffa, eller som i vårt fall behålla ett barn finns det flera scenarion som kan hända, och det är just det som blir så knäppt när en själv sitter och tror att man skyddar sig månad ut och månad in för att direkt det råkar glömmas/slutas med ett piller eller en kondom så pang boom sitter man där med ett barn. Och ja, för vissa är det kanske så. Men bevisligen för LÅNGT ifrån alla blir det så.

Jag ska inte skriva för långt nu, för jag vill egentligen arbeta ihop ett riktigt bra inlägg om missfall och allt jag känner kring det, och hur det var för mig. Men var tvungen att få skriva av mig lite men främst tacka er alla som finns där för mig. Mitt i allt skit så får jag se hur mycket folk bryr sig och vilka stora hjärtan alla har, hur svårt jag än har att ta in det så finns det människor som tar av sin tid för att höra hur jag mår. Jag önskar verkligen er allt fint här i världen! <3 Även sorg öppnar nya dörrar, för man kommer närmre andra när man vågar dela av sig själv – positivt som negativt. Gud vad långt och flummigt det blev nu. Ett mer logiskt inlägg utlovas! Men det känns bra att få skriva av sig. Om ingen läser är det ingen fara, bara jag får ut det. I och med att jag känner mig mycket starkare och gladare just nu så känns det enklare att skriva om också och orden hamnar lite mer där jag vill ha dem.

Avslutar med en bild som jag sparat i min mobil och hade tänkt lägga upp på sociala medier när vi skulle berätta om graviditeterna för hela världen. Kram på er och hoppas ni har en fin helg <3

KOMMENTERA

Sorg

Texten nedanför skrev jag den 28 juni 2017, men publicerade den aldrig. Då hade det hänt för första gången, och jag orkade inte skriva klart då. Jag tänkte att den dagen det faktiskt går bra, ska jag färdigställa den. Men så i förrgår hände allt igen, bara sådär utan förvarning. Ett till missfall. Så nu två månader senare – skulle samma text kunnat vara något jag skrivit idag. Det är som en dålig film, en déjà vu, tvådubbel sorg – Som om den kunde bli värre efter första? Något som inte händer två gånger i rad. Något som bara händer andra, och “inte mig”. Och vad händer sen, tänk om det alltid blir såhär? Jag ska skriva ett bättre och längre inlägg om det som hänt lite senare, när jag inte är så himla ledsen. Jag är förvånad hur ledsen jag faktiskt är. Jag som alltid är rätt så lugn i att saker händer för en mening och det är naturligt osv. Men just nu blir det bara kaos och bittra, hopplösa ord allt eftersom världen känns som den rasar lite till. Tills dess får ni texten jag skrev för två månader sen, för den stämmer in nästan lika bra idag som den gjorde då:

Fram tills idag har jag varit gravid. Vi fick ju se det där lilla hjärtat slå i vecka sju. Men helt plötsligt, så är jag inte det längre. I åtta veckor har jag burit på något som skulle bli vårat första barn (jag var i graviditetsvecka 10, men de första två veckorna av graviditeten är man ju faktiskt inte gravid). Tyvärr var det kanske bara inte vår tid ännu, men jag känner otrolig sorg över det som hänt. Den här tiden skulle ju vara den lyckligaste i vårt liv, och nu blev det bara den sorgligaste. Det enda som finns kvar är ett blodbad, smärta och en bottenlös tomhet.

Jag vet att det inte är onormalt eller tabu, och jag vet att missfall är kroppens sätt att stöta bort något som kanske var för fint och skört för det här livet, som förmodligen inte klarat sig utanför magen. Det är ju ett tecken på att något inte stod rätt till och att kroppen fungerar som den ska. Jag försöker trösta mig med det, och att det ju är så himla vanligt med missfall. Men ändå värker hjärtat, känner rädsla om det blir en nästa gång. Man frågar sig själv vad det finns för mening med det hela. Och även om det inte var planerat att bli gravid, så var Du ju så välkommen till oss – Vem Du än var ♥

KOMMENTERA

Livet

Åh det är så härligt att det känns som sommar i luften! Livet leker och man blir lycklig när det är varmare ute. Idag ska jag jobba även om det är röd dag, men det känns inte ens jobbigt, haha! Det känns mest kul. Allt känns väldigt kul just nu! Känner alltid på våren och försommaren att jag är påväg någon stans, det känns lite som att året börjar i April-Maj för mig.. Och så känns det lite extra i år. Det ska bli ett så spännande år, vi har så mycket planer och saker att se fram emot: resor (Prag nästa vecka & Rom eller Island i höst), nya äventyr och hustankar. Det är också mycket roliga inbjudningar till sommaren. Känns verkligen som en rolig tid att ha framför sig! 🙂 Allt känns bara så himla fantastiskt och det är en himla stor skillnad mot för hur jag mådde i vintras. Men jag förstår nu varför det var som det var då, och nu är jag bara så lycklig där jag är och längtar bara massor tills sommaren och midnattssolen kommer på riktigt! ♥

KOMMENTERA

Mina bästa och sämsta egenskaper

Hej hopp, flipflop! Alla har vi bra och dåliga sidor. Jag tänkte lista mina tre bästa och sämsta egenskaper som jag tycker att jag har hos mig själv. Jag hoppas ni tycker det är roligt att läsa! 🙂

Mina 3 bästa egenskaper:

1. Jag är optimistisk – Jag tror ju alltid att saker går om man vill, och tänker för det mesta att ingenting är omöjligt. Jag var extremt mycket såhär när jag var yngre och har på senare tid börjat tänka lite mer realistiskt på vissa saker. Men för det mesta tänker jag att allt går – bara man vill och ger sig fan på det. Just den här egenskapen tror jag har gjort att jag vågat mycket, t.ex. starta en frisörsalong, resa till andra sidan jorden själv och så vidare. När jag var sönderstressad i vintras försvann den här egenskapen för ett slag, vilket gjorde att jag verkligen inte kände igen mig själv och kände mig rädd för saker. Något jag lärde mig ur det är att visst, det går om man vill och man kör så hårt man kan. Men inser jag på vägens gång att jag kommer stupa om jag fortsätter: så kan jag idag mycket lättare sätta ner foten och säga nej, nu byter jag riktning och går vidare.

2. Jag är omtänksam/medmänsklig – Detta har jag alltid varit vad jag kan minnas. Jag tänker ofta mer på andra än på mig själv vilket också kan vara något negativt, men jag tycker för det mesta att det är positivt eftersom man blir ödmjuk som person. Jag blir djupt illa berörd när jag ser någon som är utanför eller som är utsatt; vuxen eller barn. Under skoltiden var jag oftast den som kände att jag måste vara med dem som var utanför eller som inte hade några vänner, för jag ville verkligen inte se någon ledsen eller ensam. En gång i förskolan minnas jag att jag drogs med till att stå med och reta en pojke, eftersom jag ville vara som de stora barnen. Det har jag på riktigt ångest över än idag och jag tror just den händelsen gjorde att jag aldrig mer ville göra så och istället hjälpa dem personerna. Oftast försöker jag lösa andras problem istället för mina egna, vilket också är negativt ibland, men därför värdesätter jag högt dem jag har kunnat prata med om verkliga problem eftersom dem är personer jag känt att jag kan berätta riktigt jobbiga saker för.

3. Jag är social och humoristisk – Detta är nog det som tagit mig längst i livet, och som gjort att jag kunnat genomföra och uppleva saker jag aldrig annars skulle upplevt (tillsammans med punkt 1). Jag har aldrig varit speciellt rädd för att ta kontakt med människor och jag tycker verkligen det är så himla intressant att prata om allt mellan himmel och jord med olika personer. Jag älskar att diskutera och höra andras tankar och åsikter om saker, och jag älskar att lära känna nya människor från olika platser i världen. Det gör mig rik, tycker jag. Att jag kommunicerar mycket har också varit extremt bra i alla kärleks- och vänskapsrelationer eftersom jag ofta pratar ut om saker innan det blir till ett bråk eller missförstånd. Jag ser också mycket med en gnutta humor i det, jag tror att humor är en av de viktigaste egenskaperna hos många. Humor har tagit mig genom tunga tider som jag förmodligen inte hade klarat annars. Jag är en sån här som kan skämta eller skratta åt något mitt i en sorg eller jobbigt beslut t.ex. Det är precis det som gör att jag klarar av saker. Hade aldrig velat vara utan den egenskapen.

Mina 3 sämsta egenskaper:

1. Jag är övertydlig – Alltså jag hatar den här grejen med mig själv, att jag alltid måste vara helt övertydlig när jag berättar något eller förklarar saker. Petter säger att det är gulligt för det betyder ju bara att jag är rädd för att bli missförstådd eller att någon annan ska missförstå mig. Men ibland om Petter frågar t.ex. vad ska vi göra för middag: kan jag börja förklara exakt hur han ska tillaga köttfärssåsen. Haha, jag måste lära mig lita på att människor frågar mig om de inte förstår vad jag menar, och att vila i att de inte alls har missförstått mig eller misstror mig bara för att jag inte säger allt i minsta detalj.

2. Jag är extremt morgontrött – Detta är verkligen också något jag hatar. Jag skulle så gärna vilja vara morgonpigg och få massa saker gjorda innan lunch. Ska jag till jobbet blir jag givetvis pigg på en gång, men har jag en plugg dag eller att jag är ledig så är jag såååå seeeeg. Ibland händer det att jag får ett ryck, t.ex. igår då jag började städa i lägenheten kl åtta på morgonen. Men jag oftast är jag så otroligt trött och kaffe är det enda som kan rädda mig. Jag är expert på att slå på snooze kanske 10 gånger innan jag kliver upp (stället typ klockan på halv 6 om jag ska upp 8, haha). Det kanske har med vana att göra, men jag är sjukt svår att få upp ur sängen och har alltid, alltid varit sedan jag var liten. Däremot kan jag INTE sova för länge. Max till 10, men 8.30 brukar vara det längsta jag sover – sen kan jag ligga kvar längre om jag är ledig.

3. Jag låter känslorna styra för mycket ibland – Detta är också något som är riktigt jobbigt. Jag är en extrem känslomänniska där känslorna sitter på utsidan. Och sen är jag en mästare på att analysera sönder känslorna också. Jag skulle däremot aldrig låta sådant gå ut över mitt jobb eller något där andra är beroende av mig, men hemma om något känns tungt så rasar min värld och jag blir lite handlingsförlamad. Jag har jättesvårt att ta mig ur negativa tankespiraler och även om jag är optimistisk och positiv för det mesta, så finns det en negativ del av mig som kan ta över ibland. Oftast har bara de som bott med mig någon gång eller är nära mig koll på detta, och därför är det kanske inget som andra ser så mycket av. Men det är en otroligt tung grej, för när jag hamnar i en sådan negativ spiral har jag svårt att ta mig upp på egen hand. Petter är en klippa när det kommer till att få upp mig därifrån, och det är jag evigt tacksam för. Jag har lärt mig under tidens gång att försöka se det negativa känslorna/tankarna som en våg som åker förbi och sedan åker den förbi bara jag accepterar och flyter med ett tag. Men det är skitsvårt och något jag inte alls gillar med mig själv, men också något som gör mig till mig, och så länge jag har lärt mig kontrollera det på något vänster så kan det kanske till och med vara positivt i det långa loppet – Då det oftast är i en sådan negativ period jag kommer på och bearbetar mycket i mig själv.

Kram på er ♥

Ps. Ni som känner mig, håller ni med? 🙂 Kommentera gärna!

KOMMENTERA

Tankar kring astmamedicin

Godmorgon!

Hoppas allt är bra med er som läser, själv känner jag mig något krasslig men ändå inte, så hoppas inte det är något som bryter ut. Är ändå imponerad, har aldrig vart så pigg som jag varit nu förkylnings-mässigt. Har inte varit förkyld på tre månader. Det är SÅ lång tid för att vara mig, jag brukar bli sjuk typ var tredje vecka.

Det skumma i allt är att jag inte varit sjuk sedan jag testade sluta med astmamedicinen. Experimenterar ju lite själv med min astmamedicin just nu (rekommenderar ej det, haha, men blev så less att de inte tar mig seriöst inom vården). Jag inte tycker att den hjälper något märkvärt och jag är bara sjuk konstant och hostar när jag tar den (de tror att jag har förkylnings- och ansträngningsastma). Får även en massa bihåleinflammation vilket jag aldrig fick förut. Och visst, ibland gör såna långtidsverkande mot inflammation underverk, men bara tillfälligt. I det långa loppet blir jag typ sjukare känns det som.. Läkaren säger att jag ska fortsätta ta medicinen men det känns inte roligt att göra det då det känns som att medicinen framkallar förkylningar. I alla fall om man jämför hur jag mår nu med för ett halvår sen då jag tog medicinen varje dag. Behöver jag ens medicinen? Så tänker jag typ varje dag. Men då jag väl är förkyld lindrar den att jag blir hes i flera veckor, det är väl det enda då.

Och nu har jag alltså inte använt min medicin sedan december för att se vad som händer. Blev sjuk först precis när jag slutat (det blir man ju alltid om man avbryter den eller slarvar och ta den..) Men sedan dess har jag aldrig varit sjuk. Nu jinxar jag väl detta och vaknar sjuk imorgon, men jag tycker det är jättekonstigt att jag är så frisk nu och så sjuk när jag tar medicinen. Jag tror att jag har astma, men det måste ju finnas någon annan medicin jag kan testa? Förstår inte varför de hela tiden säger att jag ska testa lite till, testa och se , bla bla bla.. Jag har testat samma medicin i FYRA ÅR nu och det är inte bättre. Ringde och tryckte på ang. detta, men fick ÄNDÅ bara samma medicin åter igen och läkaren visste knappt att jag hade gjort en spirometri typ 4 gånger tidigare utan “hittade inte” i mina journaler.

Nog för att läkaren säkerligen försöker göra sitt bästa efter de förutsättningar som finns, jag vet att de träffar flera hundra människor i veckan och de kan göra misstag eller fel som alla andra människor. Men blir ändå så less.. Just därför ville jag testa själv och se vad som händer om jag slutar. Och så länge jag känner mig friskare av att inte ta medicinen tänker jag fortsätta så får vi se vad kroppen säger. Kanske har jag bara en mindre astma-inflamatorisk tid just nu, men det lär väl visa sig isåfall.

Är det någon annan där ute som har förkylnings- / ansträngningsastma som känner igen sig eller har någon kommentar på detta får ni gärna hojta i kommentarerna, så kanske jag kan få tips på mediciner som inte gör en konstant förkyld och trött…

 

KOMMENTERA

Tre saker jag blir glad av just nu

Hej! Tänkte på det här att det varit lite negativt i bloggen ett tag på grund av all stress som jag har befunnit mig i och faktiskt fortfarande är kvar i även om det nu känns MYCKET bättre! Jag märker stor skillnad av att bara droppa alla deadlines och köra på i min egen takt när det gäller skolan: vilket absolut inte är något jag egentligen vill eftersom jag tycker deadlines är till för att följas och självklart är viktigt för att få något gjort. Men är man som mig lite överstressad så hjälper det otroligt mycket att fokusera på en sak i taget och försöka tänka bort deadlines för ett tag. Så varför inte ta tillfället i akt och skriva om tre saker som gör mig glad just nu! 🙂 Behöver lite positivitet och även om man är mitt i en stressig period är det så viktigt, om inte viktigare än någonsin, att påminna som om det som faktiskt gör en glad och lycklig.

Tre saker som gör mig lycklig just nu:

  1. Soligt väder och smältande snö: Gud så glad jag blir då jag vaknar av att det är så LJUST på morgonen, något det är total brist av här uppe i Piteå hela vinterhalvan. Man känner sig så lätt och energifylld och vaknar mycket lättare till skillnad från i vintras då jag inte ville röra mig en meter från sängen (så kändes det). Nu känner jag energi att göra saker och jag blir så glad när jag gå till jobbet och solen lyser en i ansiktet. Känns som att våren är nära nu. Underbart!
  2. Petter: Han gör mig i och för sig alltid glad; cheesy I know.. 😉 men just nu gör han mig extra glad genom att bara finnas där för mig och underlätta min stressiga vardag. Så fantastiskt att det finns människor som honom som förstår, vill förstå och hjälpa när jag har det lite kämpigt. Så tacksam för det! Förutom det så får han mig att asgarva minst en gång per dag vilket är så roligt, vi har oftast så jäkla kul även om vi bara sitter och ser en film eller gör ingenting. Älskar det med honom, och att man kan hitta sånadär människor man bara kan vara sig själv och garva med!
  3. Alla positiva nyheter: Efter en lång tid då jag tycker det känns som att negativiteten varit på topp i både media, politik, folk är sjuka, känt sig deppiga, både i min omgivning och generellt – så är det så många glada nyheter nu! Flera av mina vänner ska få barn, ett par vi känner ska gifta sig i sommar, folk ska köpa hus och åka på roliga semestrar. Jag blir så himla glad över att se hur många som har saker att vara så fantastiskt glada över och se fram emot detta år. Själv har jag en examen att se fram emot och att vi äntligen blir klar med fix i lägenheten, en förhoppningsvis fantastisk sommar och att få träffa mina vänner som inte bor här (vår och sommar gör det lite enklare). Hurra för positivteten! ♥

Förutom detta finns det självklart fler grejer som gör mig glad: positiva och härliga arbetskollegor, min familj, min katt, hihi, chips och dipp, att känna mindre stress, att ha lite mer pengar än studentkassan, osv. Men detta var de jag tänkte lite extra på just nu. Avslutar med bilder från i somras som gör mig glad 🙂
Vad gör er glada just nu? ♥ Kommentera gärna!

KOMMENTERA

Tankar om att gifta sig

Alltså, ni vet när man bara absolut inte vill något och sedan så händer nånting som gör att man bara helt plötsligt vänder och totalbyter åsikt? Så blev det för mig när det kommer till tankar om att gifta sig.

Medan alla andra tidigt drömde om bröllopsdagen, har jag sedan jag var liten inte alls varit speciellt sugen på att gifta mig och har tidigare tyckt att giftermål och allt som har med det att göra är så onödigt och dumt. Redan från tidig ålder tänkte jag att de som gifter sig var knäppa, eftersom det bara skulle sluta med skilsmässa eller något annat negativt. Jag vet inte riktigt varifrån det kom då jag ändå alltid trott på livslång kärlek och kärleken i sig. Mina föräldrar var ju aldrig gifta, kanske var det just därför det inte kändes speciellt viktigt. Vad vet jag. Jag har alltid gett av hela mitt hjärta till den jag älskar. Men efter flera destruktiva och spruckna förhållanden tappade jag helt tron på kärlek, och än en gång på att gifta sig. “ALDRIG ATT JAG GIFTER MIG” eller “SÅ JÄ*LA DUMT”, osv. Jag kom till en punkt då jag kände mig vilsen. “Nä, jag har haft fel hela livet” – Kärlek finns inte. Det är något hittepå. Hela min livssyn att leva för kärlek bara försvann, i tron att kärlek alltid slutade i skilsmässa eller svek av diverse former och därför var det lika bra att vara utan den, än mindre gifta sig. What for lixom.

Men så en höstdag träffade jag någon som fick mig känna att den här människan vill jag alltid ska finnas i mitt liv. Ärlig, jordnära och snäll. Hans enkelhet förbluffade mig; som är den mest komplexa människan i världshistorien. “Finns det ens såna?” tänkte jag. Det utvecklades till en lång vänskap. Han på något sätt förstod mig och gav mig ett lugn. Och på en sån här helt vanlig dag när jag hade tagit mig loss från allt det giftiga som förpestat livet och på något sätt hittat tillbaks till mig själv, så bara infinner sig allt som ett stort bombnedslag. Den här mannen, min finaste vän, jamen det är ju honom jag ska vara med! Tills vi dör. Han är “min person” och jag vill inte vara utan honom en dag till. Vad är det som händer? Jag som tappat total tro på att såna känslor inte existerar. Det kändes alldeles för starkt för att vara hittepå. Och det var nästan i samma veva jag insåg att: Jag måste inte, men Jag bara V I L L så gärna gifta mig om det är med HONOM. Vad tusan, han hade ju stått här framför mig i flera år! Och nej, det var och är inte sån där destruktiv kärlek när man är “besatt” av någon, eller att man inte kan leva utan personen även om den behandlar en som skit. Utan att bara känna sig såhär TRYGG med en annan människa och kärleken till den, även om vi  innan vi blev ett par knappt pratat på flera månader ibland. Jag har aldrig tidigare mött en person som är så förstående, orädd, snäll, omtänksam och som får mig att skratta och må så bra. Han har alltid varit den han är, och velat mitt allra bästa hela tiden. Det var och är inte hittepå.

Nu ska vi ju inte gifta oss än, haha. Vi får väl se när eller om vi gör det. Just nu njuter vi bara av tiden tillsammans och då är jag trygg i att saker sker när dom sker, och att jag äntligen kommit till en punkt att jag känner att jag vill gifta mig med någon. Och till dem som inte känner att giftermål är något för dem: Jamen det är också okej – tro mig jag förstår er. Men jag vet i alla fall, att nu är jag med mannen jag ska gifta mig med. Det i sig säger så mycket mer än bara giftermålet för mig, att det bara är rätt och där jag ska vara. Sen har bröllop för mig blivit en symbol att inte ge upp i första taget och att försöka även i svåra tider, även om det inte är en garanti. Säger som min syster sa en gång om hennes man: “Jag skulle kunna gifta mig i en svart sopsäck, bara det är med honom”. Jag förstår den känslan nu. Han lyfter mig när jag går ner mig, han skrattar med mig genom det som är roligt och det som är svårt, och han tillför mig så mycket. Jag ser verkligen upp till honom, och han är min största idol på många sätt. Jag skulle vilja vara som han. Han får mig att vilja vara detsamma för honom, och ännu mer. Det finns tuffa tider och det finns underbara tider och då står man där med varandra och hjälps åt. När jag känner sådan tillit och samtidigt bara rå och skär kärlek, längtar jag verkligen tills den dagen jag får stå framför våra nära och kära och säga JA till allt vad livet innebär med honom ♥

 

Det var lite mina tankar kring att gifta mig. Vad tycker ni om giftermål? Är det bra eller dåligt? Varför? 🙂 Skulle vara roligt att se vad ni som läser också tycker och tänker eller har tyckt tidigare.

KOMMENTERA

Tack! ♥

Uppriktigt från mitt hjärta, tack till er som hört av er efter att jag skrev det förra inlägget ♥ Det var lite läskigt att skriva det bara för att det är så otroligt jobbigt att erkänna sina svaga sidor och visa sig sårbar när man knappt vill erkänna den sidan för sig själv. Men jag är så otroligt lycklig att det finns människor som förstår och som erbjuder sin hjälp. Jag har ju aldrig varit så bra på att ta emot hjälp utan känner ofta att jag hela tiden måste ge tillbaka eller är “skyldig” dem något, men senaste veckan har jag försökt jobba med att bara ta emot och tacka för att det finns dem som bryr sig och vill vara till hjälp. Och lita på att det kommer en tid då jag kan finnas där för dem.

En liten update av läget: Det känns mycket bättre efter att ha berättat för människor och efter att ha pratat med min underbara chef kring hur jag mår och känner just nu. Hon kom med jättebra tips och var bara såhär superförstående, vilket tog bort så mycket vikt från axlarna. Jag har aktivt hela veckan försökt att träna på att säga nej, både till mig själv och andra, och har också försökt att bar ta det lugnt och vila. Skämde bort mig lite med ett frisörbesök också som klapp på axeln att jag varit så duktig och verkligen försökt jobba med problemet men på en mindre stressig nivå.

Har pratat lite med en av mina lärare också, och han är verkligen världens bästa lärare ♥ Alla borde vara som han, så förstående, enkel och bara helt enkelt bäst. Han sa även att jag kan lämna in hans uppgifter när helst det passar mig, och att hälsan är viktigare än något vi gör på universitetet så jag ska ta och försöka lyssna på honom. Har försökt att tänka att deadlines inte finns just nu, och att bara det blir klart är viktigare än att stressa upp sig. Men det känns jobbigt att bromsa sig, för man vill ju hinna i tid och man vill vara duktig och bra. Men försöker lägga band på mig och tänker att det är för det bästa 🙂

I övrigt är jag ju tyvärr stressad än, jag känner ju att den kryper fram då och då, men det är betydligt bättre och jag märker stor skillnad efter att ha pratat med människor om det, som sagt. Det är härligt vissa dagar, då känner jag mig inte så stressad och är lycklig och skrattar, sen nästa dag är det i botten och jag stressar sönder för minsta lilla grej. Men att prata om det hjälper, och jag rekommenderar verkligen andra att göra det också. Folk tycker inte att man är jobbig, har jag lärt mig. De flesta verkar tycka tvärt om, att de känner sig värdefulla att man anförtror sig till dem. Det hjälper också dem att få en möjlighet att förstå varför jag är som jag är en dag, så inga såna här onödiga missförstånd uppstår. Och självklart finns det alltid människor som inte förstår, men det bottnar i okunskap och att de inte kan relatera eller vet vad det är. Och de kommer säga saker som sårar en, men där försöker jag tänka att det bara är för att de inte vill eller kan förstå vilket är synd för dem. Jag har i alla fall bara fått så fin och omtänksam respons och ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Tack igen!  Idag ska jag försöka ta mig an en skoluppgift, men det är jobbigt att inte gå all in plus lite till eftersom jag VET att de dagar man känner energi är det lätt att ta ut sig istället och så slår det tillbaka imorgon. Ska försöka hålla en lugn nivå och inte stressa upp mig, och gör bara det jag känner att jag kan idag så får det vara nog sen. Men är, som tidigare, lättare sagt än gjort!

 

 

KOMMENTERA

När stressen tar över

Hej! (varnar för ett långt och personligt inlägg som känns jobbigt men samtidigt skönt att skriva. Förhoppningsvis hjälper det kanske någon som känner likadant att man inte är ensam)

Ni vet när man bara stressar sönder en själv alldeles för länge, och man typ ligger och stirrar i taket för att man blir handlingsförlamad av alla tankar som snurrar? Japp, precis så känner jag nu. Som att tusen saker bara flyger i huvudet, och jag kan inte sortera tankarna. Jag är evigt trött, och det går inte att vila bort. Paniken hälsar på titt som tätt, och jag börjat känna av i kroppen att allt inte är så bra. Armar domnar, tryck över bröstet, sjuk jämt och ljudkänslig som fan. Och varför det kommer nu är en gåta, för jag har aldrig någonsin varit så lycklig och på rätt plats i livet som jag är precis just nu. Tidigare i mitt liv då jag haft sämre perioder och det “blivit för mycket”, har det alltid haft sin grund i känslor och dåliga förhållanden. Jag har lixom aldrig tänkt att man blir stressad av att t.ex. köra på i 240 km/h och aldrig stannar upp, för det har ju varit något som för mig har fungerat som lindring av det andra jobbiga.

Jag har varit i flera långa förhållanden: Först med en person som utnyttjade mig och det faktum att jag knappt var byxmyndig och väldigt naiv. Sedan med en person där kärleken bara försvann och jag längtade desperat ut i livet. Jag har också varit med en person som aldrig uppskattade mig, som rent ut sagt var en otrogen, egotrippad tönt. Men inte nu. Nu är jag med världens finaste, snällaste och mest omtänksamma människa. Han gör mig så lycklig. Den lyckligaste jag nånsin varit! Han hjälper mig när jag faller och står stadig vid min sida. Därför blir det så fel för mig: Jag har ju alltid kopplat stress och att må dåligt med känslolivet och med förhållanden som jag varit i eller på något sätt varit tvingad att ta mig ur. Då har all annan stress fått stå ett steg åt sidan. Men nu är det inte så. 

Varför kommer då all denna stress? Nu sitter jag med den bästa människan i en trea mitt i stan, världens bästa lägenhet egentligen, med världens bästa förhållande. Vi börjar få till det som vi vill ha det äntligen. Ekonomin känns rätt stabil för att vara jag, med extrajobb och allt som jag velat. Vilket gör att jag känner mig tillfreds. Sedan har jag flyttat till en stad där jag aldrig tidigare känt mig så snabbt hemma, så välkommen och att jag faktiskt är en människa som andra människor vill känna och vara med. Men så kommer tankar över livet, jobb, framtid, skola, min personlighet, mitt inre, mitt yttre? Stress över att göra saker perfekt och vara alla till lags. Tankar om var jag ska komma i livet, hur jag ska komma framåt, hur jag ska hinna med allt, och hur jag ska fixa att göra femton saker på samma gång?

Stressen över allt annat började konstigt nog kännas precis när det blev lugnt, när allt blev bättre än på länge och jag egentligen inte behövde vara stressad mer. Och här står jag, som ett frågetecken, tokstressad som aldrig förr och fylld av panik och ångest, utan en aning om vad som hände. Har försökt vrida och vända på var evigaste sten, men inget ger mig en förklaring annat än att jag bara är så sjukt stressad. Över det mesta. Och rädd, jag har blivit rädd för så mycket. Jag som var världens mest orädda människa är livrädd för allt och alla. Jag som brukade springa ensam mitt i natten på LAX flygplats och fundera lite obrytt över det faktum att alla bussar har gått för dagen. Jag blev lixom inte stressad över annat förut, att jag t.ex. hade 1511 saker i luften samtidigt, för den största stressen var mitt förhållande och den stressen hade jag lärt mig hantera och trycka bort genom alla dessa aktiviteter, kurser och jobb som jag tog på mig.

Men poletten börjar sakta falla ner. Kanske är det så att jag är stressad för att allt är så bra? Allt är som jag önskade egentligen, med full rulle och massor av saker som händer. Det är ju ingen som sviker mig, eller som gör att jag måste vara perfekt för att inte lämna mig. Det finns ingen i mitt liv som är otrogen mot mig längre, eller utnyttjar mina svaga sidor. Det finns ingen sån stress. Mitt förhållande är bra. Till och med BÄST! Och jag har en stadig plats i livet, jag bor här, i vår lägenhet, i en bra stad. Kanske är det just det; att jag hela livet flytt från plats till plats och förhållande till förhållande för att allt ändå varit piss innan? Att jag alltid var på “fel” plats, och uppehöll mig med saker hela tiden för att inte tänka på den där stressen som stod och stampade. Och nu är allt bra, jag kom ju ur allt det där. Jag pluggar min sista termin, jag har en extra inkomst, jag har ett bra och sunt förhållande, och jag har en plats i livet. Och pang brak så ligger jag i sängen och stirrar i taket och förstår ingenting. Och då slår det mig att fan vad sjukt, jag är VAN att trycka bort inre stress och må dåligt. Jag har vant mig att inte vara lycklig, och nu när jag är det så är jag ute på okänd mark och har allt det där jag förut bara drömde om så blir det för mycket. Hur sjukt är inte det? Men kanske är det inte så sjukt, och kanske är det så att stressen kommer av att inget är som jag en gång trodde det skulle bli. Allt är ju bra, och jag är egentligen så himla lycklig. Men nu när stressen inte används till att trycka bort något som är värre, så pallar jag den inte. 

Att jag har stress över framtiden; men so what (vill jag säga till mig själv). Den stressen är jag inte ensam om, inte minst eftersom jag ska sluta plugga om 5 månader och inte har en aning om vad jag ska göra då. Klart som fan man blir osäker. Att jag jobbat alldeles för mycket och pluggat alldeles för lite: jamen det är också helt okej anledning att bli stressad. Den stressen skulle väl alla ha. Jag ligger efter i det mesta som har med skolan att göra, för att jag har velat vara så bra som möjligt på mitt extrajobb och har lixom varken VELAT eller kunnat säga ordet “nej” tidigare. So it comes down to this: Varför är jag då så stressad att jag blir handlingsförlamad? Att jag stirrar i taket och inte orkar någonting? Ja vissa skulle väl säga att jag är på vippen till att bli utbränd, och det kanske jag är? Att jag tagit och tar på mig för mycket. Och nu blir jag stressad för att jag inser att jag är tvingad att bromsa mig själv. Men jag vill ju inte vara det och då tänker jag självklart att jag inte är det “än”. Men oavsett om det är så, så har jag inte blivit såhär av att saker och ting går framåt och fungerar bra: utan för att jag har varit med om saker som stressat sönder mig både psykiskt och emotionellt, och att jag inte kan säga nej, under så många års tid vilket leder till att man bara fortsätter köra på i samma takt även sedan när det blir bra. Och det återspeglar sig i det jag gör nu även om de sakerna är positiva och något som gör mig glad. Nu vet ju inte ni hur mitt senaste förhållande var, men det var totalt dränerande på energi kan jag säga. Och efterslatten kommer väl nu, nu när jag egentligen inte bryr mig om det längre och ser att livet kan vara så jäkla bra på många sätt. Att någon kan älska mig för den jag är. Då bestämde sig stressen och pressen från förut att minsta lilla kraftansträngning – ja men då stjälper vi Cristel totalt!

Förbannade stress. Men jag ska komma igenom den här skitperioden och få tillbaks min energi. Stressen från förr ska inte få vinna över mig, när den ju egentligen inte behöver finnas här med full styrka idag. Och jag måste sluta fly från stressen och paniken, det är ju klassikern med mig: att göra mer, se mer, ta på mig mer arbetspass, plugga mer. Så då försvinner den. Och ja ni hör ju själv; det funkar inte. Det gick förut, men nu måste jag stanna upp, fatta och inse, att jag faktiskt kanske bara ska leva här och nu och inte i framtid eller förflutet. Bara vara, njuta av det som är lycka, att jag inte behöver vara stressad och rädd, och att det är okej att säga nej när jag inte orkar eller kan. Måste lära mig att ingen är perfekt, och att jag inte kan dela på mig eller lösa allas problem. Jag kan inte tro att jag klarar PRECIS allt, dygnet har bara ett visst antal timmar, även om jag vill klara allt. Jag måste ta hand om mig och vara snäll mot mig själv. Jag förtjänar lugn i huvudet – det gör alla. Men det är givetvis lättare sagt, än gjort.

 

KOMMENTERA

Ett vinterögonblick

Din arm runt mig,
Och orden du viskar i min nacke
Det känns som Tryggheten omsluter hela mig
Kudden mot min kind
Känns mjukare än vanligt.

Din hand på min arm,
Den blir tyngre och tyngre
Och andetagen djupare.
Dina fingrar rycker
Undrar om du drömmer nu,
Om det är mig du rör.
Din arm rycker hårt in i mig
Men det gör inget för jag vet att
Du sover.

Mina kalla tår mot dina,
Och andetagen i min nacke
dom värmer hela mig.
I den kalla vinternatten
Omsluts jag av dig
Och känslor jag inte känt förut

Vill inte somna
Så jag inte missar
en sekund av dig.

//En text jag skrev mitt i natten i december precis såsom ögonblicket var ♥

KOMMENTERA