Graviditet nr 2: Hur vi fick veta att jag var gravid igen

Tänkte att jag skulle sammanfatta den här graviditeten i några inlägg, då jag inte alls haft samma tid denna gång att skriva “dagbok” varje vecka som då jag var gravid med Harry. Kanske inte så konstigt, med tanke på att jag haft en liten att ta hand om också den här gången. Men skulle ändå vara kul att ha kvar sedan, skulle kännas trist att inte ha skrivit något. Så jag summerar ihop veckorna som varit i ett par olika inlägg, sedan ska jag försöka skriva i realtid dessa sista veckor fram tills att lillasyster kommer! <3

HUR VI FICK VETA ATT JAG VAR GRAVID IGEN:

Allt började med att jag och Petter just hade kommit in ganska bra i det här nya med föräldraskap och bebis, med allt vad det innebär. Jag hade ammat i 4-5 månader, och det drog ut på tiden mer och mer på nätterna så han åt kanske max var fjärde timme, vilket var skönt. Men jag hade läst att det kan göra så att mensen kommer igång även fast amningen är igång än. Vilket den ju gjorde, så jag tänkte jahapp inte skulle jag få vara utan den heller, såklart! (haha). Där och då insåg jag ju också att jag kunde bli gravid igen, men tänkte att chansen var ju i princip obefintlig så jag tänkte inte så mycket mer på det. En månad senare, så kom det ingen mens. Jag tänkte, men herregud, kan jag vara gravid? Så jag testade men det visade negativt. Där och då bestämde jag mig för att inte testa något mer. Efter en tid med missfall och konstant testande av graviditetstest, så ville jag verkligen inte falla tillbaka in i det. Kanske var det bara så att mensen var oregelbunden och inte kommit igång igen efter förlossningen, hade ju bara blött en gång, och dessutom ammade jag ju än så kroppen kanske inte riktigt fattade grejen förra månaden.

Lite mindre än en månad senare, skulle vi ha dop för Harry. Mysigt med stressigt, så jag kände väl inte direkt efter hur jag mådde, men tyckte att det var lite gravid-känslor i kroppen och det klassiska för mig att jag blödde i tandköttet. Skämtade lite med Petter att jag kanske ändå var gravid, men sen skrattade vi bort det och tänkte inte så mycket mer på det för jag hade ju ändå testat negativt (men tänkte inte på att det var ganska länge sedan nu – tiden springer ju med en 6 månaders bebis). Vi hade bestämt att jag skulle sluta amma efter dopet, och vi skulle trappa ner med ersättning och byta ut några mål i taget. På natten skulle vi försöka börja ge vatten, så att han skulle vänja av sig lite med nattmålen. Jag såg fram emot att få tillbaka min kropp, mina tuttar och det fria valet att få äta och dricka vad jag ville. Livet lekte och vi planerade in att vår första barnfria kväll skulle vara på en kompis bröllop, där skulle vi även dricka lite vin och bara vara barnfria! Dopet gick bra, jag blev otroligt rörd när solisten sjöng i kyrkan så tårarna bara sprutade. När jag tänker efter så sprutade tårarna varje gång jag hörde låten innan dopet också, bara jag tittade på Harry och hörde låtarna så bröt jag ihop. Jag var också extremt lättpåverkad av allt möjligt, grät för minsta lilla och funderade kring min existens och hur vida jag var en bra eller kass mamma. Mycket babyblues och känslostormar så att säga.

Två dagar efter dopet började det värka under revbenen och jag kände mig konstig i kroppen. Tänkte att det var för att jag var trött efter allt med dopet, att jag fikat för mycket eller något sånt. Det blev bara värre och värre ju mer av dagen som gick och jag började må rätt illa till och från. Tillslut låg jag mest i sängen och sov, för jag kände bara att nu kommer en dunderförkylning eller influensan! Vaknade och skulle amma Harry, och sen är allt ganska luddigt. Har ingen direkt minnesbild av hur lång tid något är, eller vad klockan är. Men under natten svettas jag och yrar och Petter har berättat att han inte kunde sova, för jag låg bara och yrade i sömnen och hade otroligt ont. Vid 05-06 på morgonen så åkte han med mig på akuten (själv hade jag ingen aning om vad klockan var). Som tur är så har han själv tagit bort sin blindtarm, och kände igen smärtorna och symptomen så han sa bara att ‘vi åker in NU’. Väl där var de väldigt osäkra på vad som var fel, för det var mycket som inte stämde in på blindtarmen – men samtidigt var det också massor som påvisade just en inflammerad blindtarm.

Jag började kräkas en massa och hade så otroligt ont att jag inte kunde stå. Tillslut frågar sköterskan när jag hade mens senast, och jag säger 57 dagar, som om det är helt normalt (men det kändes ju helt normalt för mig som tagit negativt test och ammade fortfarande).Hon säger: “Du är inte gravid då?”, varpå jag och Petter nästan börjar skratta och säger “neeeeeej” i kör på varandra. Fast någonstans var jag ändå lite orolig för det, just för att jag haft lite konstiga känslor senaste tiden. Hon vill ändå att jag ska ta ett test, och mellan kräkningarna så skojade vi om att vi ju pratat om detta vara dagar innan (på skoj sa vi; undra vad som är bäst, att försöka bli gravid direkt igen eller vänta tills vi får sova? Vi kom fram till att det skulle nog vara bäst att få sova lite först). Tillslut kommer hon in, säger att alla prover är normala fast sänkan är något förhöjd – “Och förresten, graviditetstestet var positivt! Grattis!”. Jag och Petter bara gapade och fattade absolut ingenting, vad var det hon just berättade för oss? Vad ska vi känna? Sedan blev det snabba ryck och några svängar fram och tillbaks till Sunderby sjukhus, och då jag väl blev inlagd så gick det relativt snabbt och de fick tillslut operera bort min blindtarm genom titthålsoperation.

Det var så fruktansvärt alltihop, och ett sånt surrealistiskt sätt att få gravid-nyheten på. I kombination med att tvärt behöva sluta amma Harry (då det vart ens dagliga huvudsyssla i ett halvår) och att lämna honom och Petter med en flaska utan att veta om han ens skulle ta den, var de skulle vara då jag opererades, hur lång tid det skulle ta. Vad skulle dem göra med mig och vad jag skulle vakna upp till? Det kändes typ olidligt. Även om vi skrattar lite åt det idag. Det var kanske allt annat än det vi föreställt oss, vilket gjorde att det inte riktigt gick att ta till sig att jag var gravid. Jag kunde inte ta in att jag var gravid och tänkte inte på det som om jag var det. Jag fattade ju knappt att jag var Harrys mamma, hur skulle jag kunna vara någon annan bebis mamma också? Det blev total känslostorm och de kommande veckorna gick åt till att försöka läka ihop operationssår och skjuta bort nyheten i princip, jag visste ju inte ens vilken vecka jag var i. Det kändes som om jag var så nära allt det där jag längtat efter, att jag skulle få tillbaks min kropp och få vara Cristel igen, att få lära känna Harry mer, lära han allt jag kan. Istället blev det kaos i hjärnan och hade mycket dåligt samvete för att jag inte kände den totala glädjen som jag såklart ville känna. Speciellt när vi varit med om flera missfall innan – det kändes som jag var en hemsk människa mot mig själv som inte bara var extremt tacksam. Detta blandat med en oro att det kanske skulle bli ett missfall igen gjorde mig ganska så utslagen känslomässigt under hela sommaren, något som jag kämpat lite med hela graviditeten. Det dröjde i alla fall nästan tre veckor tills jag vågade ta ett graviditetstest själv, och sedan dröjde det ytterligare veckor innan vi ens fick veta vilken vecka jag var i. Mer om det sedan.

Idag är vi såklart jätteglada för graviditeten, om än sjukt nervösa, för graviditeten och att lillasyster ska komma till oss snart! Än om det varit en otrolig känslostorm från dag ett, med extrema toppar, dalar och allt där emellan, så kommer det bli bra i slutändan det är jag säker på! <3

Fortsättning kommer i nästa inlägg….. 🙂

KOMMENTERA

En blindtarm mindre

Jag mår nu bra efter omständigheterna, men blindtarmen den rök efter några intensiva dagar fram och tillbaks till akuten och sedan titthålsoperation efter att sänkan blivit skyhög. Den satt lite konstigt till och symptomen var inte direkt jätte-typiska i början för just blindtarm, men skönt i alla fall att dem tillslut kom fram till vad felet var. För så ont som jag haft dessa dagar önskar jag verkligen inte ens min värsta fiende! Alltså vilken fruktansvärd smärta.. Bara vred och vände på mig i flera dygn och spydde konstant känns det som. Tur var jag hade både Petter & Harry med mig som support på sjukhuset! Bästa stödet i världen! Nu väntar en vecka med vila och smärtstillande för min del.

KOMMENTERA

En liten paus

Just nu är mammalivet och föräldraledigheten det som tar upp typ varenda sekund av mitt liv. Helt underbart på alla sätt, med också slitigt med alla nya rutiner (eller ska jag säga INGA rutiner? haha), att landa i min nya roll som mamma. Och det känns också oklart om jag vill dela med mig av bilder på Harry eller om jag ska låta honom vara privat på internet (annat än på min instagram). Så tills dess att jag klurat ut detta kommer jag försöka ta en liten paus från skrivandet här inne (kanske kikar in då och då) men hoppas på att kunna fortsätta skriva mer då jag känner att det finns tid och ork över till det. Känns som jag vill fokusera mest på Harry just nu! Stor kram till er som följer mig här inne, så hörs vi! ♥

KOMMENTERA

HARRY

Igår på julafton (efter en hel månad som namnlös) skrev vi äntligen på papperna till Skatteverket med hans namn, och idag postade vi dem. Det fullständiga namnet fick bli John Harry Leonel, med pappas efternamn, och Harry som tilltalsnamn. John eftersom vi hela tiden haft det som nummer ett på vår namnlista, men då han kom kändes det inte helt rätt. Plus att det är samma som ett utav pappas mellannamn 🙂 Sedan var Leonel ett namn vi kom på precis samma dag som vi skrev in namnen faktiskt, vi hörde det på ett tv-program och tyckte bara det klingade så himla fint och vi tyckte verkligen om det namnet till de andra två. Känns så skönt att han äntligen heter något, har haft såna enorma problem att bestämma oss och inte riktigt varit överens. Jag har haft två andra namn som favoriter, medan Petter haft Harry som nr 1 sedan han föddes (det var dock jag som myntade namnet tidigt i graviditeten men just då kändes det helt fel). Men i slutändan kunde jag inte bortse från att han faktiskt verkligen såg ut som en liten Harry! ♥

KOMMENTERA

Vad ska du heta?

Åh det står verkligen stilla på namnfronten. Vi kommer verkligen inte fram till något namn, och inget känns sådär precis rätt. Tips, någon!! Men hur svårt är det inte? Hur namnger man det finaste man någonsin fått? ♥

KOMMENTERA

På BB

Han är så fin, och vi bara njuter och försöker sova ikapp förlorad sömn. Men det är så sjukt svårt för jag vill aldrig sluta titta på honom ♥

(inlägget är inlagt i efterhand)

KOMMENTERA

Vecka 37

GRAVIDVECKA 37 (36+0 – 36+6)

Såhär känner jag mig just nu: 

Vecka 37 har varit en berg-och-dal-bana för mig.

Den började helt fantastiskt med en helg där jag fick träffa min familj och alla vänner! De hade nämligen ordnar en baby-shower för mig i smyg och flera av mina vänner som inte ens bor här hade kört upp för dagen. Sen var mamma och syster här med syrrans familj över helgen, så svävade typ på moln av lycka och glömde för en sekund alla krämpor! ♥ Ska skriva mer om det i ett eget inlägg.

Sedan kom smällen: Hade ju tidigare känt mig mer och mer tung, hängig, trött och så sjukt andfådd. Svällde upp som bara den om händer och fötter, och ökade 4 kilo i vikt på tre dagar. Tänkte först att jag ätit massor med god mat på baby showern och varit sjukt onyttig – men då vi hade tid hos barnmorskan på tisdagen blev hon orolig och ville ta blodtrycket. Som jag befarat, så hade det stigit väldigt mycket och visade mot havandeskapsförgiftning. Trycket låg på 139/94 och sedan 146/100 efter en stund. Hon kikade protein i urinen, vilket det fanns spår av. Järnvärdet var katastrof.. från att ha legat på 140 så var det nu på 103, vilket förklarade andfåddheten och den extrema tröttheten jag känt sedan i söndags.

Ska nu få komma varannan dag för att kolla värdena, samt äta järntabletter för att få upp järnet och kanske bli lite piggare. Jätterädd att det ska hände bebisen något men försöker vara lugn och tacksam att de nu kollar mig varannan dag. Såhär såg jag ut resten av dagen:

Ett ledset och megatrött preggo.

Såhär säger appen om mig och bebisen i vecka 37:

Från 1177.se: “Nu väger fostret ungefär 3 kilogram och är cirka 48 centimeter långt, men det skiljer sig mycket mellan olika barn. Fostret tränar sina lungor genom att dra in och trycka ut fostervatten. Lungorna är de sista organen som mognar.”

“Många barn sjunker djupare ner i bäckenet nu och då brukar barnmorskan säga att huvudet har blivit fixerat. Det betyder att barnet har sjunkit ner så långt att huvudet inte går att rucka på utifrån. För många har brösten redan börjat producera råmjölk. Bäckenet är utvidgat. Den allra sista tiden kan gravida få svårt att sova.” “En del gravida blir lite mer inbundna när förlossningen närmar sig. Andra kan tycka det är skönt att prata och peppa inför förlossningen. Även för blivande medföräldrar är det olika. Gör det som känns bäst för dig. “

Konstant trött i vecka 37.

Mina kommentarer om Vecka 37:

Det ilar och skär som knivar ibland samtidigt som det trycker på ordentligt neråt. Får ganska mycket sammandragningar som gör mer och mer ont. Magen kan få de mest sjuka former när det blir sammandragningar, och känns typ hård för det mesta. Har också börjat få tillbaks ont i höften… mest i mitten men hoppar även från sida till sida. Vet inte om det är foglossning eller förvärkar som orsakar det, men det gör i alla fall så ont att jag inte kan gå normalt för det mesta. Det är också jobbigt att sova på grund av det men hjälper i alla fall med min underbara “bbhugme”-kudde:

PRISA GUD FÖR DENNA KUDDE! ♥  hallelujah! haha

Magen i vecka 37 i en av alla dess former den intar på en dag, haha. Han verkar gilla att ligga åt höger, har gjort det hela graviditeten tror jag! ♥  😀 

Även munnen har börjat svälla upp lite då jag samlar på mig vätska. Syns inte så mycket i ansiktet men endel, som sagt mest på läpparna så det ser ut som jag använt fillers haha 🙂 Fötterna är ju bara katastrof.. som två elefantfötter som brinner. Tur Petter finns och masserar dom typ en gång per dag, det plus högläge är det enda som hjälper!

Avslutar med en fantastisk bild på ett svullet preggo och mumsigt te, haha. Gudomligt lyxigt med en egen bricka ♥

 

Läs om alla veckor i kategorin GRAVID VECKA FÖR VECKA >>

Läs min hemliga graviddagbok för vecka 3- 16 här >>

KOMMENTERA

Vecka 36

GRAVIDVECKA 36 (35+0 – 35+6)

Såhär känner jag mig just nu: 

Svullna fötter. Svullna händer. Svullna anklar. Svullen mun.  Ja.. SVULLEN, Är väl det enda ordet som behövs för veckan… 🙁

Såhär säger appen om mig och bebisen i vecka 36:

Från 1177.se: “Fostret börjar förbereda sig på att födas. Det tränar andning, men inte när det sover djupt. Fostret har nu längre perioder av både sömn och aktivitet. Det rör sig lika ofta som förut men kan inte ta ut svängarna på samma sätt. I stället för puffar gör fostret mer svepande rörelser. Fostret lägger på sig ungefär 14 gram fett varje dag, och väger i den här veckan runt 2,6 kilogram. Nu ökar fostervattnets mängd inte mer utan minskar snarare eftersom gravidkroppen absorberar en del av det.”

“Magen kan börja sjunka ner lite och det blir lättare att andas. Många gravida upplever att de behöver kissa ännu oftare än tidigare vilket beror på att livmodern trycker på urinblåsan. För en del läcker det råmjölk ur brösten fast bebisen ännu inte är född. Barnet får all sin näring via moderkakan. Därför är det bra att äta nyttigt och varierat.” “Tankarna rör sig säkert mer och mer kring barnet. Det är vanligt att känna oro inför förlossningen och samtidigt längta efter att få träffa barnet.”

Magen i vecka 36, ursäkta för sjukt skitig spegel! haha 😀 Den bjuder jag på.

Mina kommentarer om Vecka 36:

Nu ska vi börja träffa barnmorskan varannan vecka istället för en gång i månaden vilket känns skönt (våran barnmorska är bäst, som en liten extramamma hihi) ♥ Är fortfarande orolig för att jag sväller så mycket och känner mig så tung, tycker jag ökar så snabbt i vikt och känner mig typ febrig ibland. Men proverna visar ju inte på något protein i urinet eller annat så jag får väl vara lugn då, men har som en känsla att något är galet. hatar den.. så svår att få bort!

Dessa veckor är ju de veckor jag vart räddast för sedan mina missfall. Så känslostormarna är många.. Har tänkt att kommer jag såhär långt skulle jag inte förvåna mig om det händer något, inte minst om jag går över tiden sen till exempel. Usch, är så rädd. Men försöker ignorera det!

I helgen vågade vi oss på ett 30-års kalas. Ändå! Jag var vaken och kvar på festen till klockan 00.00! Men svullna fötter, haha. Men det var roligt att kunna vara med även om jag inte kunde vara med på endel lekar och sånt som ordnades. Men känns så trist att bara sitta hemma, så är så tacksam att jag orkade. Gissar att det nog är sista festen innan bubbas är här 🙂 Trött tjej.nu här nedanför efter en rolig med svullen kväll:

Har köpt lite fina saker till bebis! En tomteluva som katten fick testa, haha, han SKA ju vara här innan julafton så lätt att han ska ha en egen luva. Sen har vi köpt en byrå till lilla bebis-hörnan i sovrummet som jag nu fyllt med alla bebisens kläder. Har tvättat allt i veckan och organiserat så att de två små översta lådorna innehåller mina amnings-BH, mammatrosor, etc etc, och sedan är den andra småsaker typ nappar, mössor, sockar till bebisen. Resterande är en låda för varje storlek av dom minsta (50, 56, 62/68). Nederst är det lite nödvändigheter och sånt som bebisen behöver eller kansk är för stort för att ha nu. Känns SÅ BRA att ha ordnat detta, och mose korgen/vaggan är så himla fin så jag dör ♥  Köpte den begagnad så blev inte alls dyrt. Hoppas nu bara att han vill sova i vaggan, annars får vi ändra om sedan!

 

Läs om alla veckor i kategorin GRAVID VECKA FÖR VECKA >>

Läs min hemliga graviddagbok för vecka 3- 16 här >>

KOMMENTERA

Förvaring i hallen

Bild: elledecoration.se

Alltså hur fint var inte med dessa detaljer i hallen? 

Just nu försöker vi komma på något bra sätt att förvara halsdukar, mössor och vantar. Funderar på något liknande som på bilden, fast med korgar i svart istället för guld (har hittat några från Mio som vi tycker om). Vi har tyvärr sjukt liten plats just i hallen för annat än skor och jackor, och har endel förvarat i tvättstugan med. Men då vi inte har någon given grov-entré eller plats för allt som ska få plats i en hall, så blir det ofta att man bara lägger av sig övrigt på trappan t.ex.

Vad tycker ni? Kommentera gärna tips om ni har smarta förvaringslösningar på liten yta! 🙂

KOMMENTERA
1 2 3 19