Tack / Tankar om missfall

Jag vill börja med att ge ett stort TACK till alla som hört av sig och hört hur jag mår, stöttat mig osv efter missfallen. Ni är många som varit till stor hjälp för mig bara av att finnas, antingen vid min sida eller via facebook/sms/telefon. Och ni är också många som peppar och hejjar på framtiden. Speciellt glad har jag blivit över er som hört av er och befinner er i en liknande situation som mig. Även om jag lider så mycket med er och först och främst blir så ledsen att vi måste gå igenom det, så blir jag samtidigt så lycklig av att min text hjälpt er på något sätt. Hejja oss! <3 Det motiverar mig att skriva mer om det, för är så himla viktigt ämne att prata om! Nästan alla kvinnor får gå igenom missfall någon gång i livet, och det är så viktigt att det inte blir något som är tabu eller fel. Det händer, och det händer tyvärr jätteofta. Oftast händer det också i skymundan vilket jag tycker blir så fel, när man KAN få ett sådant fantastiskt stöd utifrån. Varför ska par sitta och gå igenom missfall själv när det är typ lika vanligt som att föda barn?! Herregud, det är ju en gamble att bli gravid har jag insett nu. Vad som helst kan hända!

Något annat jag insett är också hur lite man kan påverka själv. Blir det missfall så var det tänkt att bli ett missfall. Man kan inte äta nån super juice för att barnet ska stanna, hur mycket man än skulle vilja det. Jag menar, i en del länder där abort är olagligt bokstavligen försöker en del få missfall genom att dricka gift, knarka, slå på magen och en massa annat – och ändå blir det inte missfall (sen hur arg man blir att det funkar för dem att få barn fastän de inte vill, men inte en själv, det är ju en annan diskussion ;P ). Så jag tror knappast det gjorde något att jag var lite stressad den där dagen eller att jag råkade käka någon knäpp fisk eller ost enligt Livsmedelsverket. Nej nej, och åter nej. Det händer inte för att jag har gjort något fel, det händer för att celldelning är en komplex grej och allt ska klaffa. Man blir ju typ paff att det ens går att få barn, så komplext som det är! Sen att ordet i sig bara låter så jäkla fel, som att det är en “miss” på nåt vis. Slår vad om att ordet “missfall” myntades av någon som aldrig haft eller kommer få missfall.. suck. Som kvinna tror jag nästan man blir mamma till ett önskat barn, sekunden man får plusset på stickan, så var det i alla fall för mig. Hur förvirrad, rädd och knasigt det än kan vara så är det ändå ens lilla barn som ligger där inne och gror. Hur tidigt / sent det än är i graviditeten. Modersinstinkten är fasen inte att leka med!

Nästan alla kvinnor jag pratat med som har (eller inte har) barn har haft minst ett missfall. Det har jag fått veta NU, efter att jag själv drabbats. Innan dess hade jag ingen aning om hur vanligt det är. Och jag anklagar inte på dem tjejerna eller kvinnorna på något sätt. Jag tycker absolut inte att de gör fel i att inte prata om det, alla tacklar vi det olika och så måste det få vara. Man kanske inte känner sig sådär jättepeppad en fredag eftermiddag på after worken att säga: “Förresten, jag fick missfall igår, jag är skitledsen, hur var din vecka?”. Självklart fattar jag ju det. Men det är bara så synd att många inte vågar berätta och lider i ensamhet, att det ska bli en sådan grej som vi inte vågar säga eller prata om i samhället av olika konstiga anledningar. Som att det är något smittsamt. Jag har fått OTROLIGT mycket stöttning från alla håll och kanter när jag valt att vara öppen om dels att jag blev oplanerat gravid men också att det blev ett missfall. Just nu känns det bara som att de två sakerna kan hända med lika stor chans (jag vet att det kanske inte är helt statistiskt rätt men sån är känslan). Sekunden man bestämmer sig för att skaffa, eller som i vårt fall behålla ett barn finns det flera scenarion som kan hända, och det är just det som blir så knäppt när en själv sitter och tror att man skyddar sig månad ut och månad in för att direkt det råkar glömmas/slutas med ett piller eller en kondom så pang boom sitter man där med ett barn. Och ja, för vissa är det kanske så. Men bevisligen för LÅNGT ifrån alla blir det så.

Jag ska inte skriva för långt nu, för jag vill egentligen arbeta ihop ett riktigt bra inlägg om missfall och allt jag känner kring det, och hur det var för mig. Men var tvungen att få skriva av mig lite men främst tacka er alla som finns där för mig. Mitt i allt skit så får jag se hur mycket folk bryr sig och vilka stora hjärtan alla har, hur svårt jag än har att ta in det så finns det människor som tar av sin tid för att höra hur jag mår. Jag önskar verkligen er allt fint här i världen! <3 Även sorg öppnar nya dörrar, för man kommer närmre andra när man vågar dela av sig själv – positivt som negativt. Gud vad långt och flummigt det blev nu. Ett mer logiskt inlägg utlovas! Men det känns bra att få skriva av sig. Om ingen läser är det ingen fara, bara jag får ut det. I och med att jag känner mig mycket starkare och gladare just nu så känns det enklare att skriva om också och orden hamnar lite mer där jag vill ha dem.

Avslutar med en bild som jag sparat i min mobil och hade tänkt lägga upp på sociala medier när vi skulle berätta om graviditeterna för hela världen. Kram på er och hoppas ni har en fin helg <3

Du kanske också gillar:

2 kommentarer

    1. Tack bästa du! <3 Det är ganska jobbigt att publicera det faktiskt, för jag utelämnar ju en del av mig såklart som inte är positiv. Men samtidigt tänker jag bara att vad tusan, ingen människa har väl konstant lycka och flyt. Ibland är det skit. Så min förhoppning är väl att kanske finns det någon som hjälps av att se att dom inte är ensam t.ex. Det hjälpte mig massor så därför blir det värt det! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.