Sorg

Texten nedanför skrev jag den 28 juni 2017, men publicerade den aldrig. Då hade det hänt för första gången, och jag orkade inte skriva klart då. Jag tänkte att den dagen det faktiskt går bra, ska jag färdigställa den. Men så i förrgår hände allt igen, bara sådär utan förvarning. Ett till missfall. Så nu två månader senare – skulle samma text kunnat vara något jag skrivit idag. Det är som en dålig film, en déjà vu, tvådubbel sorg – Som om den kunde bli värre efter första? Något som inte händer två gånger i rad. Något som bara händer andra, och “inte mig”. Och vad händer sen, tänk om det alltid blir såhär? Jag ska skriva ett bättre och längre inlägg om det som hänt lite senare, när jag inte är så himla ledsen. Jag är förvånad hur ledsen jag faktiskt är. Jag som alltid är rätt så lugn i att saker händer för en mening och det är naturligt osv. Men just nu blir det bara kaos och bittra, hopplösa ord allt eftersom världen känns som den rasar lite till. Tills dess får ni texten jag skrev för två månader sen, för den stämmer in nästan lika bra idag som den gjorde då:

Fram tills idag har jag varit gravid. Vi fick ju se det där lilla hjärtat slå i vecka sju. Men helt plötsligt, så är jag inte det längre. I åtta veckor har jag burit på något som skulle bli vårat första barn (jag var i graviditetsvecka 10, men de första två veckorna av graviditeten är man ju faktiskt inte gravid). Tyvärr var det kanske bara inte vår tid ännu, men jag känner otrolig sorg över det som hänt. Den här tiden skulle ju vara den lyckligaste i vårt liv, och nu blev det bara den sorgligaste. Det enda som finns kvar är ett blodbad, smärta och en bottenlös tomhet.

Jag vet att det inte är onormalt eller tabu, och jag vet att missfall är kroppens sätt att stöta bort något som kanske var för fint och skört för det här livet, som förmodligen inte klarat sig utanför magen. Det är ju ett tecken på att något inte stod rätt till och att kroppen fungerar som den ska. Jag försöker trösta mig med det, och att det ju är så himla vanligt med missfall. Men ändå värker hjärtat, känner rädsla om det blir en nästa gång. Man frågar sig själv vad det finns för mening med det hela. Och även om det inte var planerat att bli gravid, så var Du ju så välkommen till oss – Vem Du än var ♥

Du kanske också gillar:

6 kommentarer

    1. Tack bästa! <3 ja jag är så himla less att ingen annan har pratat om det så nu tänker jag prata om det massor. Du vet ju hur jag funkar, prata prata prata. Lika bra att vara sig själv i det hela 🙂 alltid hjälper det någon! kram <3

  1. Hej. Du känner inte mig och jag har bara följt dig på håll ett tag, men när jag läser detta så vill jag ändå skicka en stor kram. Jag har gått igenom en liknande historia. Två missfall på raken under ett års tid och hade den sista graviditeten blivit det så hade vi fått gå vidare till fertilitetsutredning. Jag fick se två små fina hjärtan slå. Två små fina som också slutade slå. För sköra för den här världen som du så fint skriver. Men jag fick också slutligen se ett tredje. Ett starkt och envist litet hjärta som numera är 6 månader gammal och i full färd med att lära sig krypa.
    Man kommer aldrig riktigt över missfallen. Kommer alltid tänka “tänk om”. Man minns dagen det hände. Minns allt. Det sitter liksom fast. Men förhoppningsvis så kommer även dagen då ni får se ett starkt hjärta slå. Rädslan kommer vara gigantisk, oron och ångesten kommer stundtals gnaga hål i huvudet. Det slutar den aldrig med. Man har hjärtat utanför kroppen numera.
    Men jag tror och hoppas att ni ska få uppleva det allra största i livet, och det finns oerhört många bakom anonyma konton på Instagram. Sök på “ttc” (trying to conceive) så finns vi där – och vi är många!
    Vi har fått vår skatt, men det är många som fortfarande kämpar och vi hejar på dem som ett enda stort systerskap.

    Så jag hejar på er med.
    Skickar massvis med mental styrka och oerhört mycket värme i denna stora och avgrundslösa sorg.
    Ta hand om varandra. Prata mycket. Gör saker tillsammans. Gråt, var arga, sörj. Så länge ni vill och behöver.
    Ni kommer ta er igenom det här. <3

    1. Hej och tack så mycket för dina fina ord! Först och främst vill jag säga hur ledsen jag blir av att höra att fler måste gå igenom det här, det är verkligen inget jag önskar någon annan i denna värld.. ? Men samtidigt blir jag så glad att det tillslut gick bra för er och att man heller inte är ensam! Tack för peppande ord och jag ska absolut ta till mig det du skriver! <3 Många kramar till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.