När stressen tar över

Hej! (varnar för ett långt och personligt inlägg som känns jobbigt men samtidigt skönt att skriva. Förhoppningsvis hjälper det kanske någon som känner likadant att man inte är ensam)

Ni vet när man bara stressar sönder en själv alldeles för länge, och man typ ligger och stirrar i taket för att man blir handlingsförlamad av alla tankar som snurrar? Japp, precis så känner jag nu. Som att tusen saker bara flyger i huvudet, och jag kan inte sortera tankarna. Jag är evigt trött, och det går inte att vila bort. Paniken hälsar på titt som tätt, och jag börjat känna av i kroppen att allt inte är så bra. Armar domnar, tryck över bröstet, sjuk jämt och ljudkänslig som fan. Och varför det kommer nu är en gåta, för jag har aldrig någonsin varit så lycklig och på rätt plats i livet som jag är precis just nu. Tidigare i mitt liv då jag haft sämre perioder och det “blivit för mycket”, har det alltid haft sin grund i känslor och dåliga förhållanden. Jag har lixom aldrig tänkt att man blir stressad av att t.ex. köra på i 240 km/h och aldrig stannar upp, för det har ju varit något som för mig har fungerat som lindring av det andra jobbiga.

Jag har varit i flera långa förhållanden: Först med en person som utnyttjade mig och det faktum att jag knappt var byxmyndig och väldigt naiv. Sedan med en person där kärleken bara försvann och jag längtade desperat ut i livet. Jag har också varit med en person som aldrig uppskattade mig, som rent ut sagt var en otrogen, egotrippad tönt. Men inte nu. Nu är jag med världens finaste, snällaste och mest omtänksamma människa. Han gör mig så lycklig. Den lyckligaste jag nånsin varit! Han hjälper mig när jag faller och står stadig vid min sida. Därför blir det så fel för mig: Jag har ju alltid kopplat stress och att må dåligt med känslolivet och med förhållanden som jag varit i eller på något sätt varit tvingad att ta mig ur. Då har all annan stress fått stå ett steg åt sidan. Men nu är det inte så. 

Varför kommer då all denna stress? Nu sitter jag med den bästa människan i en trea mitt i stan, världens bästa lägenhet egentligen, med världens bästa förhållande. Vi börjar få till det som vi vill ha det äntligen. Ekonomin känns rätt stabil för att vara jag, med extrajobb och allt som jag velat. Vilket gör att jag känner mig tillfreds. Sedan har jag flyttat till en stad där jag aldrig tidigare känt mig så snabbt hemma, så välkommen och att jag faktiskt är en människa som andra människor vill känna och vara med. Men så kommer tankar över livet, jobb, framtid, skola, min personlighet, mitt inre, mitt yttre? Stress över att göra saker perfekt och vara alla till lags. Tankar om var jag ska komma i livet, hur jag ska komma framåt, hur jag ska hinna med allt, och hur jag ska fixa att göra femton saker på samma gång?

Stressen över allt annat började konstigt nog kännas precis när det blev lugnt, när allt blev bättre än på länge och jag egentligen inte behövde vara stressad mer. Och här står jag, som ett frågetecken, tokstressad som aldrig förr och fylld av panik och ångest, utan en aning om vad som hände. Har försökt vrida och vända på var evigaste sten, men inget ger mig en förklaring annat än att jag bara är så sjukt stressad. Över det mesta. Och rädd, jag har blivit rädd för så mycket. Jag som var världens mest orädda människa är livrädd för allt och alla. Jag som brukade springa ensam mitt i natten på LAX flygplats och fundera lite obrytt över det faktum att alla bussar har gått för dagen. Jag blev lixom inte stressad över annat förut, att jag t.ex. hade 1511 saker i luften samtidigt, för den största stressen var mitt förhållande och den stressen hade jag lärt mig hantera och trycka bort genom alla dessa aktiviteter, kurser och jobb som jag tog på mig.

Men poletten börjar sakta falla ner. Kanske är det så att jag är stressad för att allt är så bra? Allt är som jag önskade egentligen, med full rulle och massor av saker som händer. Det är ju ingen som sviker mig, eller som gör att jag måste vara perfekt för att inte lämna mig. Det finns ingen i mitt liv som är otrogen mot mig längre, eller utnyttjar mina svaga sidor. Det finns ingen sån stress. Mitt förhållande är bra. Till och med BÄST! Och jag har en stadig plats i livet, jag bor här, i vår lägenhet, i en bra stad. Kanske är det just det; att jag hela livet flytt från plats till plats och förhållande till förhållande för att allt ändå varit piss innan? Att jag alltid var på “fel” plats, och uppehöll mig med saker hela tiden för att inte tänka på den där stressen som stod och stampade. Och nu är allt bra, jag kom ju ur allt det där. Jag pluggar min sista termin, jag har en extra inkomst, jag har ett bra och sunt förhållande, och jag har en plats i livet. Och pang brak så ligger jag i sängen och stirrar i taket och förstår ingenting. Och då slår det mig att fan vad sjukt, jag är VAN att trycka bort inre stress och må dåligt. Jag har vant mig att inte vara lycklig, och nu när jag är det så är jag ute på okänd mark och har allt det där jag förut bara drömde om så blir det för mycket. Hur sjukt är inte det? Men kanske är det inte så sjukt, och kanske är det så att stressen kommer av att inget är som jag en gång trodde det skulle bli. Allt är ju bra, och jag är egentligen så himla lycklig. Men nu när stressen inte används till att trycka bort något som är värre, så pallar jag den inte. 

Att jag har stress över framtiden; men so what (vill jag säga till mig själv). Den stressen är jag inte ensam om, inte minst eftersom jag ska sluta plugga om 5 månader och inte har en aning om vad jag ska göra då. Klart som fan man blir osäker. Att jag jobbat alldeles för mycket och pluggat alldeles för lite: jamen det är också helt okej anledning att bli stressad. Den stressen skulle väl alla ha. Jag ligger efter i det mesta som har med skolan att göra, för att jag har velat vara så bra som möjligt på mitt extrajobb och har lixom varken VELAT eller kunnat säga ordet “nej” tidigare. So it comes down to this: Varför är jag då så stressad att jag blir handlingsförlamad? Att jag stirrar i taket och inte orkar någonting? Ja vissa skulle väl säga att jag är på vippen till att bli utbränd, och det kanske jag är? Att jag tagit och tar på mig för mycket. Och nu blir jag stressad för att jag inser att jag är tvingad att bromsa mig själv. Men jag vill ju inte vara det och då tänker jag självklart att jag inte är det “än”. Men oavsett om det är så, så har jag inte blivit såhär av att saker och ting går framåt och fungerar bra: utan för att jag har varit med om saker som stressat sönder mig både psykiskt och emotionellt, och att jag inte kan säga nej, under så många års tid vilket leder till att man bara fortsätter köra på i samma takt även sedan när det blir bra. Och det återspeglar sig i det jag gör nu även om de sakerna är positiva och något som gör mig glad. Nu vet ju inte ni hur mitt senaste förhållande var, men det var totalt dränerande på energi kan jag säga. Och efterslatten kommer väl nu, nu när jag egentligen inte bryr mig om det längre och ser att livet kan vara så jäkla bra på många sätt. Att någon kan älska mig för den jag är. Då bestämde sig stressen och pressen från förut att minsta lilla kraftansträngning – ja men då stjälper vi Cristel totalt!

Förbannade stress. Men jag ska komma igenom den här skitperioden och få tillbaks min energi. Stressen från förr ska inte få vinna över mig, när den ju egentligen inte behöver finnas här med full styrka idag. Och jag måste sluta fly från stressen och paniken, det är ju klassikern med mig: att göra mer, se mer, ta på mig mer arbetspass, plugga mer. Så då försvinner den. Och ja ni hör ju själv; det funkar inte. Det gick förut, men nu måste jag stanna upp, fatta och inse, att jag faktiskt kanske bara ska leva här och nu och inte i framtid eller förflutet. Bara vara, njuta av det som är lycka, att jag inte behöver vara stressad och rädd, och att det är okej att säga nej när jag inte orkar eller kan. Måste lära mig att ingen är perfekt, och att jag inte kan dela på mig eller lösa allas problem. Jag kan inte tro att jag klarar PRECIS allt, dygnet har bara ett visst antal timmar, även om jag vill klara allt. Jag måste ta hand om mig och vara snäll mot mig själv. Jag förtjänar lugn i huvudet – det gör alla. Men det är givetvis lättare sagt, än gjort.

 

Du kanske också gillar:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.