Graviditet nr 2: Hur vi fick veta att jag var gravid igen

Tänkte att jag skulle sammanfatta den här graviditeten i några inlägg, då jag inte alls haft samma tid denna gång att skriva “dagbok” varje vecka som då jag var gravid med Harry. Kanske inte så konstigt, med tanke på att jag haft en liten att ta hand om också den här gången. Men skulle ändå vara kul att ha kvar sedan, skulle kännas trist att inte ha skrivit något. Så jag summerar ihop veckorna som varit i ett par olika inlägg, sedan ska jag försöka skriva i realtid dessa sista veckor fram tills att lillasyster kommer! <3

HUR VI FICK VETA ATT JAG VAR GRAVID IGEN:

Allt började med att jag och Petter just hade kommit in ganska bra i det här nya med föräldraskap och bebis, med allt vad det innebär. Jag hade ammat i 4-5 månader, och det drog ut på tiden mer och mer på nätterna så han åt kanske max var fjärde timme, vilket var skönt. Men jag hade läst att det kan göra så att mensen kommer igång även fast amningen är igång än. Vilket den ju gjorde, så jag tänkte jahapp inte skulle jag få vara utan den heller, såklart! (haha). Där och då insåg jag ju också att jag kunde bli gravid igen, men tänkte att chansen var ju i princip obefintlig så jag tänkte inte så mycket mer på det. En månad senare, så kom det ingen mens. Jag tänkte, men herregud, kan jag vara gravid? Så jag testade men det visade negativt. Där och då bestämde jag mig för att inte testa något mer. Efter en tid med missfall och konstant testande av graviditetstest, så ville jag verkligen inte falla tillbaka in i det. Kanske var det bara så att mensen var oregelbunden och inte kommit igång igen efter förlossningen, hade ju bara blött en gång, och dessutom ammade jag ju än så kroppen kanske inte riktigt fattade grejen förra månaden.

Lite mindre än en månad senare, skulle vi ha dop för Harry. Mysigt med stressigt, så jag kände väl inte direkt efter hur jag mådde, men tyckte att det var lite gravid-känslor i kroppen och det klassiska för mig att jag blödde i tandköttet. Skämtade lite med Petter att jag kanske ändå var gravid, men sen skrattade vi bort det och tänkte inte så mycket mer på det för jag hade ju ändå testat negativt (men tänkte inte på att det var ganska länge sedan nu – tiden springer ju med en 6 månaders bebis). Vi hade bestämt att jag skulle sluta amma efter dopet, och vi skulle trappa ner med ersättning och byta ut några mål i taget. På natten skulle vi försöka börja ge vatten, så att han skulle vänja av sig lite med nattmålen. Jag såg fram emot att få tillbaka min kropp, mina tuttar och det fria valet att få äta och dricka vad jag ville. Livet lekte och vi planerade in att vår första barnfria kväll skulle vara på en kompis bröllop, där skulle vi även dricka lite vin och bara vara barnfria! Dopet gick bra, jag blev otroligt rörd när solisten sjöng i kyrkan så tårarna bara sprutade. När jag tänker efter så sprutade tårarna varje gång jag hörde låten innan dopet också, bara jag tittade på Harry och hörde låtarna så bröt jag ihop. Jag var också extremt lättpåverkad av allt möjligt, grät för minsta lilla och funderade kring min existens och hur vida jag var en bra eller kass mamma. Mycket babyblues och känslostormar så att säga.

Två dagar efter dopet började det värka under revbenen och jag kände mig konstig i kroppen. Tänkte att det var för att jag var trött efter allt med dopet, att jag fikat för mycket eller något sånt. Det blev bara värre och värre ju mer av dagen som gick och jag började må rätt illa till och från. Tillslut låg jag mest i sängen och sov, för jag kände bara att nu kommer en dunderförkylning eller influensan! Vaknade och skulle amma Harry, och sen är allt ganska luddigt. Har ingen direkt minnesbild av hur lång tid något är, eller vad klockan är. Men under natten svettas jag och yrar och Petter har berättat att han inte kunde sova, för jag låg bara och yrade i sömnen och hade otroligt ont. Vid 05-06 på morgonen så åkte han med mig på akuten (själv hade jag ingen aning om vad klockan var). Som tur är så har han själv tagit bort sin blindtarm, och kände igen smärtorna och symptomen så han sa bara att ‘vi åker in NU’. Väl där var de väldigt osäkra på vad som var fel, för det var mycket som inte stämde in på blindtarmen – men samtidigt var det också massor som påvisade just en inflammerad blindtarm.

Jag började kräkas en massa och hade så otroligt ont att jag inte kunde stå. Tillslut frågar sköterskan när jag hade mens senast, och jag säger 57 dagar, som om det är helt normalt (men det kändes ju helt normalt för mig som tagit negativt test och ammade fortfarande).Hon säger: “Du är inte gravid då?”, varpå jag och Petter nästan börjar skratta och säger “neeeeeej” i kör på varandra. Fast någonstans var jag ändå lite orolig för det, just för att jag haft lite konstiga känslor senaste tiden. Hon vill ändå att jag ska ta ett test, och mellan kräkningarna så skojade vi om att vi ju pratat om detta vara dagar innan (på skoj sa vi; undra vad som är bäst, att försöka bli gravid direkt igen eller vänta tills vi får sova? Vi kom fram till att det skulle nog vara bäst att få sova lite först). Tillslut kommer hon in, säger att alla prover är normala fast sänkan är något förhöjd – “Och förresten, graviditetstestet var positivt! Grattis!”. Jag och Petter bara gapade och fattade absolut ingenting, vad var det hon just berättade för oss? Vad ska vi känna? Sedan blev det snabba ryck och några svängar fram och tillbaks till Sunderby sjukhus, och då jag väl blev inlagd så gick det relativt snabbt och de fick tillslut operera bort min blindtarm genom titthålsoperation.

Det var så fruktansvärt alltihop, och ett sånt surrealistiskt sätt att få gravid-nyheten på. I kombination med att tvärt behöva sluta amma Harry (då det vart ens dagliga huvudsyssla i ett halvår) och att lämna honom och Petter med en flaska utan att veta om han ens skulle ta den, var de skulle vara då jag opererades, hur lång tid det skulle ta. Vad skulle dem göra med mig och vad jag skulle vakna upp till? Det kändes typ olidligt. Även om vi skrattar lite åt det idag. Det var kanske allt annat än det vi föreställt oss, vilket gjorde att det inte riktigt gick att ta till sig att jag var gravid. Jag kunde inte ta in att jag var gravid och tänkte inte på det som om jag var det. Jag fattade ju knappt att jag var Harrys mamma, hur skulle jag kunna vara någon annan bebis mamma också? Det blev total känslostorm och de kommande veckorna gick åt till att försöka läka ihop operationssår och skjuta bort nyheten i princip, jag visste ju inte ens vilken vecka jag var i. Det kändes som om jag var så nära allt det där jag längtat efter, att jag skulle få tillbaks min kropp och få vara Cristel igen, att få lära känna Harry mer, lära han allt jag kan. Istället blev det kaos i hjärnan och hade mycket dåligt samvete för att jag inte kände den totala glädjen som jag såklart ville känna. Speciellt när vi varit med om flera missfall innan – det kändes som jag var en hemsk människa mot mig själv som inte bara var extremt tacksam. Detta blandat med en oro att det kanske skulle bli ett missfall igen gjorde mig ganska så utslagen känslomässigt under hela sommaren, något som jag kämpat lite med hela graviditeten. Det dröjde i alla fall nästan tre veckor tills jag vågade ta ett graviditetstest själv, och sedan dröjde det ytterligare veckor innan vi ens fick veta vilken vecka jag var i. Mer om det sedan.

Idag är vi såklart jätteglada för graviditeten, om än sjukt nervösa, för graviditeten och att lillasyster ska komma till oss snart! Än om det varit en otrolig känslostorm från dag ett, med extrema toppar, dalar och allt där emellan, så kommer det bli bra i slutändan det är jag säker på! <3

Fortsättning kommer i nästa inlägg….. 🙂

KOMMENTERA